Recensioner
Lasse Dahlquist sedd på nytt.
SCENKONST 2009-05-14 ALBA.NU
Lasse Dahlquist för cello och solosång Scen larssons och Adas Teater Konstepidemin Musik och arrangemang Jonas Franke-Blom Skådespelare och texttolkning Fia Adler Sandblad Regi och resonör Sören Larsson.
Lasse Dahlquist för cello och solosång kommer närmast att ges på Konstepidemins dag 30/5, under Sommarunderhållningen i Göteborg,
LASSE DAHLQUIST MED CELLO OCH SOLOSÅNG.
Anders Thuresson
När några som ägnar sig åt "en slags grundforskning kring teaterkonsten" visar upp en Lasse-Dahlquist-show blir man änna nyfiken. Lasse Dahlquist har haft ett inte obetydligt inflytande på min uppväxt med mängder av melodier och texter som finns lagrade i hjärnans hårddisk.
LARSSONS BLANDNING
Av Kajsa Öberg Lindsten
På den pyttelilla larssons& Adas teater på Konstepidemin är det premiär på ett slags varieté med sketcher, sånger och kupletter. Och materialet är återanvänt - från 40 och 50-talet. Där är Fridolf Rudins hundmonolog, scener med tanter och gubbar, kaffekoppar och fickpluntor, sjömanshustrur och finska tangokavaljerer, men inga mobiltelefoner.
Alltsammans gestaltas av två rutinerade skådespelare: Helen Hansson från Masthuggsteatern och Fia Adler Sandblad från larssons&Adas teater. Och det fantastiska är att det känns superfräscht, roligt och överrumplande – inte ett dammkorn så långt ögat når!!
Scener, musik och sinnesstämningar avlöser varandra, men inte genom snabba klipp utan genom att tvinnas samman till en levande organism som andas – och publiken lever och andas i takt med den.
Man förundras och ler åt gamla slagdängor framförda med humor och kläm av två tanter med bleka ansikten, röda läppar, sug i blicken och oerhörd pondus och självkänsla. Man vrålar av skratt åt två ohejdbart lyckliga fyllerister som sörplar koskenkorva som kalvar, dänger korvkastrullen i bordet så korvarna flyger och sen slänger sig in i en allt vildare gemensam tango – tills de förlorar medvetandet, och återuppstår: som två småflickor med rosett i håret, som sammanbitet spelar fyrhändigt piano på ett bord… Man lyssnar på sjömanshustruns stolta och fräcka attack mot alla svarterudolfar och everttaubar.. Och svettig och glad lutar man sig sedan tillbaka och känner sig styrkt.
För med sin blandning av kvarlåtenskap ur det svenska humorarvet har Larsson lyckats skapa inte bara en välbyggd musikalisk humorföreställning med hjärtat på rätta stället utan också – faktiskt – en kraftfull feministisk manifestation utan datumstämpel.
Tonsäker och vig utklassar den all stel och människofientlig tönthumor och samtidssatir.
/ Kajsa Öberg Lindsten , kritikerakuten www.alba.nu
”humoristiska nummer… i köksdialogen av Sandro Key-Åberg där Helen Hansson spelar sur gubbe och Fia Adler Sandblad hunsad hustru… scenen berättar något om människorna och den tid de lever i. Eller i ett litet nummer med enbart dansande fingrar på ett bord till musik av Tjajkovskij. Small is beautiful”
Kristjan Saag , GT
Bilder från föreställningen. Klicka för att se dem större.
TJECHOV, Ta fast tjuven!
"Stor konst i det lilla formatet"
Kristjan Saag ser en finstilt klassikerstudie på Konstepidemin.
foto: Gustavo Perillo
Efter några sceniska utflykter i kristen mytologi – som jag aldrig förstod mig på – har Fia Adler Sandblad återvänt till den dramatiska mittfåran. Det är inget nerköp: den terrängen är så full av kreativt tacksamma nischer att det räcker och blir över. I Tjechovs ”Ta fast tjuven!” står hon ensam på scenen, assisterad endast av lite rysk rekvisita och sparsamt scenljus, och demonstrerar teaterns magi.
Tjechovs korta novell – om en tjänsteflicka vars rum blir genomsökt efter en stulen brosch – har kanske fyra- fem karaktärer, ganska lite dialog och få överraskningar – ändå räcker det till 40 minuters intensiv berättarteater.
Fia Adler Sandblad är försiktig med gestaltningen, hon gör inga tvära kast mellan rollfigurerna utan nöjer sig med enkla markeringar: ett tonfall, en dialektal accent, förändringar i kroppshållning eller vinkel i ögonvrån.
Fia Adler Sandblad är försiktig med gestaltningen, hon gör inga tvära kast mellan rollfigurerna utan nöjer sig med enkla markeringar: ett tonfall, en dialektal accent, förändringar i kroppshållning eller vinkel i ögonvrån.
Som berättare är hon tydlig, på gränsen till långsam – vilket i slutändan visar sig vara perfekt för rytmen i föreställningen. Det ger henne möjlighet att arbeta fram nyanser även på tidsplanet: hur husets herre, Nikolai Sergeitj, aningen rund om fötterna redan när vi möter honom, faktiskt fyllnar till rejält under de minuter han gästar tjänsteflickans rum. En förändring som är lika mycket toxikal som psykologisk – i takt med att han nästlar in sig i självömkan och desperat förtrolighet.
I allt detta visar Fia Adler Sandblad stor skådespelarkonst – men här märks också att hon haft en förstklassig samarbetspartner i regissören Sören, dvs. Larsson. Sören Larsson har vanligtvis arbetar med större rörelser på scenen, med hela kroppen som arbetsverktyg. Men, och det syns så väl här: utgångspunkten har hela tiden varit att förankra texten, eller erfarenheten av den, i minsta nerv och muskel. Det är inte alltid han haft tillgång till rätt skådespelare för finstilta klassikerstudier. När en sådan bjuds händer det stora saker – i det oerhört lilla.”
Kristjan Saag, Göteborgs Tidningen, 28 augusti 2005.
copyright: Kristjan Saag:
This e-mail address is being protected from spambots. You need JavaScript enabled to view it
_
”Det är svårt för att inte säga omöjligt att tänka sig den västsvenska friscenen utan Larssons grundforskning/…/ Det intressanta med Adler Sandblads gestaltning är hur hon låter sitt ansikte bli en lägenhet för alla dem som trängs i novellen, inte bara Masjenka. Hon räds inte expressivitet. Riktningar tas ut med stor tydlighet, rösten modereras med väldig amplitud, ögonen arbetar som på en Indisk kathakalispelare.
Efteråt har man inte bara sett eller hört Tjechovs novell. Man har varit där.”
Mikael Löfgren, Dagens Nyheter, 20 september 2005.
_
”En liten föreställning blir stor, när Adas ger Tjechov.
… det här är en genomarbetad föreställning, där varje bokstav har tvingats motivera sin närvaro. Fia Adler Sandblad lägger vikt vid varje ord, vilket är en speciell spelstil man måste vänja sig vid, men som snabbt ger ordentlig auktoritet på scen. Ibland pausar hon inför de sista två stavelserna, som för att understryka dem, men när de sedan sägs betyder de inget särskilt och ger därför en komisk poäng istället.
Hennes djupa röst får alltså regera nästan ensam. Kroppsspråket är tillbakahållet och dämpat. Ofta håller hon armarna utmed sidorna, det är främst mimiken som levererar nyanser och accentuerar hennes ord. Ett lyft ögonbryn, en dragning i mungipan. Enkelt skiftar hon karaktär. Det är skickligt, som berättare har hon både distans och omedelbar närhet till historien, med dess överdrifter och komiska personporträtt.
Det här är en liten föreställning som berättar en liten historia. Men den är samtidigt ett fint exempel på känslig scenkonst. Och det är ju ganska stort.”
Michaéla Marmgren, Göteborgs- Posten 28 augusti 2005.
_
”Fia Adler Sandblad berättade med stor inlevelse om en stulen brosch och följderna av detta. /…/ Gestaltningarna av guvernanten Masjenka och hennes herrefolk i Kusjkins hus är lysande och ibland mycket roliga.”
Agneta Karlsson, Stenungsunds- Posten, 8 februari 2006.
ADA sjunger gatans visor
och svenska ord och toner
